Krönika: Lottens betraktelser

Igår var jag hos tandläkaren. Jag uppskattar att gå dit numera. Det gjorde jag milt uttryckt inte förr. Jag var en sån som undvek tandläkaren till varje pris. Det räckte med att det kom ett sånt där vedervärdigt vykort i brevlådan med texten “Vi har bokat en tid till dig!” så blev jag kraftigt illamående resten av dagen. Sedan gick jag runt som i en dimma där allting i tillvaron överskuggades av det annalkande tandläkarbesöket. En ständigt närvarande liten djävul satt på min axel och påminde mig om att nu är det bara 12 dagar kvar till tandläkarbesöket! Två dagar innan besöket ringde jag alltid och avbokade.

Man säger inte tandläkarskräck längre. Det heter tandvårdsrädsla. Men ni som är drabbade vet att känslan ligger närmre skräck än rädsla. Jag hade långt gångna planer på hur jag skulle kunna komma ur rullorna och slippa bli kallad alls. Tills jag insåg att det skulle leda till att jag inte heller skulle ha några tänder kvar alls.

Sedan hittade jag min tandläkare. Mitt tandläkarteam. Wow. Efter några besök där hade jag fått så stor tillit till dem att jag helt enkelt inte var nervös längre. Det hade snarare slagit över i nån slags euforisk känsla av att vara taggad och peppad inför besöken. Lite som när man står i kö för att åka Helix på Liseberg. (Inte för att jag åker Helix på Liseberg, jag åker ingenting alls, jag blir åksjuk av att titta på en rulltrappa. Men ändå.)

En del människor tycks anse att det här med att vara rädd inför tandläkarbesöket är lite fånigt. Att man bara kan skärpa sig. Trots detta är det sällan partystämning i väntrummet. Folk tenderar att vara tysta och ha en ganska glasartad blick när de sitter där och väntar. Det kan uppstå smått intressanta situa- tioner när man är sådär peppad (som jag numera är inför mina besök) i ett väntrum fullt av dämpade människor. Till exempel när jag plötsligt tycker att alla vi som sitter där är en enda härlig stor familj, och glatt ropar Lycka till därinne nu då, Evert! Ha det så kul! till nån stackare jag aldrig träffat förut. Eller när jag kommer ut från mitt besök och är ännu mer pepp och beter mig smått maniskt och säger saker som Åh va KUL, ska du göra en rotfyllning? Det har jag gjort sex gånger! Du kommer bli JÄTTENÖJD!

Numera ser jag mina tandläkarbesök som trevlig egentid. Nästan som att gå på spa. Det är inte illa för att vara en person som förr var beredd att emigrera till Yttre Hebriderna för att slippa få sin årliga kallelse.

Min tandläkare heter förresten Amir. Det betyder prins.
Just sayin…

Lotten Alveling